Det mondäna livet II

Internationellt i Eksjö, sommaren 2011.

Det mondäna livet

Det mest moderna som finns förefaller vara omodernitet. Förstår inte hur det hänger ihop.

Eller, jag har väl mina förbittrade aningar. Dessa har förövrigt inte alls att göra med språkets förfelade polariteter, som är så gäspande omodernt tankegods. Eller modernt.

Temadag fyra nätter före jul

Detta är inte en självbekännelse, detta är bara en utgångspunkt.

Människor jag räds: sådana som utstrålar en total avsaknad av social ångest och borrar in denna avsaknad som en ett ljuster rakt i pannan på sina medmänniskor. Jag darrar som ett asplöv, rycker som en blödande abborre, men kan inte fly.


"Kul å träffas!"

Infinitiv, Josef Brodsky

[...]
Öar är skoningslösa fiender till
alla tempus utom presens. Och ett skeppsvrak är inget annat än en flykt från grammatiken
in i rena kausaliteten. Se vad ett liv utan speglar gör
med pronomina, för att inte tala om anletsdragen!
Kanske hamnade också dina förfäder
på den här underbara stranden på ungefär samma sätt
som jag. Härav din inställning till mig. I dina ögon är jag
hur som helst en ö inom en ö. Och genom att iaktta varenda steg jag tar,
vet du dessutom att jag inte hyser någon längtan efter perfekt particip eller progressiva verbformer
– åtminstone inte mer än jag längtar efter ditt futurum
exaktum djupt i någon fuktig grotta
dekorerad med havstång och fjädrar.
[...]

En äkta moskovit

Drinkar och rökkrog med tidigare nämnda ryss, eller, som han föredrar att kalla sig, москал ("moskal"). "Jag är en äkta Moskvabo", säger han. Vad nu det vill betyda. Flickvännen är tillstädes. Hon röker tunna cigaretter, är vänlig, men uttråkad, rycker på axlarna, grimaserar åt sin sladdrande patriark när han berättar att de ska ha tio barn tillsammans och bo i Vitryssland. "Där får man stryk om man är bög", berättar han och förefaller mysa över detta faktum.
Senare på kvällen, flickvännens ögon går en aning i kors, hon lutar sig intill mig. "Det kommer aldrig att bli vi två", delger hon mig, syftande på sitt sällskap. "Han är en primitiv människa".

Karavaner

Det är obeskrivligt skönt, på ett tvetydigt sätt, att befinna sig på en plats där man sällan blir igenkänd eller känner igen. Att slippa ta del av konstellationer eller ännu troligare flyta utanför dem, att slippa tas för en "fri själ", slippa slå ifrån sig. I dessa dagar kan kan jag tillåta mina idéer skruvas fast i skruvstäd, om jag så vill, de skall inte under några omständigheter visas upp, de skall inte föra mig närmare någonting. När allt kommer omkring är vi alla oförbätterliga, men det behöver jag inte nämna för någon. Ville jag nämna det skulle jag ändå inte förmå.

Dagens folkbildning: at trädha

Antideutsche-rörelsen

Att det samhälleliga aldrig är en fråga om logik torde inte vara ett särskilt radikalt påstående. Ändå blir man ibland förstummad över faktum.

Tjetjenien på Nollendorfplatz

Under rasten dricker jag kaffe med Alexander, en rysk man som brukar ramla in till undervisningen en gång av tio ungefär. Om man räknar högt. Han förefaller vilja anförtro sig och berättar om sina problem med polisen i Moskva. "Jag har slagit två kaukaser", berättar han, "jag kunde inte vara kvar i Moskva". Språkförbistringar till trots kan jag uttyda att han inte just bara har slagit, utan mer spöat upp, i juridiskt tungomål misshandlat. "Tjetjener?", frågar jag. "Ja, tjetjener. Primitiva människor", förtydligar han.
Därefter övergår han till att tala om afghanskt hasch och vi har trevligt tillsammans, av någon obestämd anledning. "Tur att han inte vet att jag är tjetjen", tänker jag, uppenbart förljuget, men i alla fall.

Den sorgsnaste skatan i norra Europa

Vi lever i bildens tidsålder. Den löpande texten löper inte längre, den kombineras, befinner sig än här, än där. Ögat måste lyda, precis som förut.

Före och efter fettsugningen

Var i förra veckan hos läkaren och blev diagnostiserad "Mumps", påssjuka, trots vaccination.

Resa, Amanda, jag skall etc. etc.

(Detalj från "Den helige Antonius frestelser" av Hieronymos Bosch)

En närmast religiös tacksamhet över livet som gavs kommer över mig på ett relativt sunkigt internetcafé. Det finns ingenting att säga om denna plats. Tangentbordet är nästan lika besudlat som på vilket annat gemensamhetsställe som helst. Expediten slår på radion och lyssnar på den första av de muslimska kvällsbönerna, sedan övergår han till diverse arabisk musik. Det blir högstämt i ett internetbås av laminerade spånskivor.

Världs(k)råkan

Saknar råkfågeln, ännu finns det ingenting som kan ersätta den. På tyska heter råkan "Saatkrähe", direkt översatt "såddkråka". Språken borde veta att råkan egentligen inget namn har, att den inte är bestämd. Har sett råkan i obestämd pluralis, ibland med adjektivattribut: danska råkor, svenska råkor, ungerska råkor. Den tyska råkan är trots detta försvunnen. Trots att den har ett namn.



Utanför fönstret växer ett mäktigt innergårdsträd, där det bor två skogsduvor. De är inget subsititut. De håller sig undan stadens smutsigare ytor.

Återigen biografi

Dagar kommer, dagar går. Hösten har fattat tag även i Berlin, om än med ett ganska löst grepp. I början av veckan besökte jag och Martin Weimar, med anledning av M:s trettioårsdag. Där nalkades givetvis tu författarhemsbesök - ett i Goethes nätta våning och ett i Schillers dito. Jag har under det passerade året hunnit med ett flertal sådana utflykter, vilka ofta utmynnat i känslan "Det är ju bara ett hus!", samt i någon slags obestämd mysfaktor. Mer sällan, tyvärr, i en större förståelse för ett författarskap (Nykritikerna gnuggar sina "biografiska-felslutethänder"). Ytterligare kommenterar om Weimar och dess spektakel kommer senare, i mån om tid och stadig internetuppkoppling.


Bilden är från Selma Lagerlöfs Mårbacka, där någon uttråkad samtidsmänniska tecknat "LOL" i grusgången. (För den äldre läsarkåren är "lol" en förkortning av det ironiska internetuttrycket "laughing out loud")

Konsten att tala i korvar

Korvar, korvar, prispressade korvar, varmrökta korvar, leverkorv, vita korvstycken att stoppa i mun, ta i vacker tass. Kryddade simmande korvar, vakuumförpackade korvisar, regnbågens alla färger, mättande korvar, bruna korta korvar, väl behage, plastikkirurgisk korv i brösten, innanför tarmen, malande korv, sällskapskorvar att vifta med på nationaldagar eller högtider, mosters medicinkorv, tärande korv kryper in under skinnet.

Ett universalfilosofiskt kex

Leibniz fullkorn, den enda Leibniz för mig.

Schlachtensee

Den senaste veckan har bjudit på många riktigt fina dagar, som tyvärr inte kunnat upplevas på grund av en envis förkylning. Igår hade dock tillfriskningen nått ett stadium som tillät en längre utomhusaktivitet. Martin och jag har under en period talat om att ta oss ut till de sydvästra delarna av Berlin, där Grünewaldskogens naturlandskap öppnar sig, med dess kedja av små sjöar. Ditåt styrde vi således kosan, hoppade av S-bahn i ett luxuöst bostadsområde, i vilket varje villa påminde om ett litet slott eller en ointaglig bunker i Josef Fritzl-stil. Så får man också tillfälle att göra stora ögon över "socialgrupp etts" outtröttliga faiblesse för kolossala egendomar.

Det var i alla fall med frid i sinnet vi promenerade runt sjön denna dag.

Älskar ditt öga löfskog, så betänk om din blick nånsin mött en så oändlig rikedom af färger, från mörkgrönt till ljusgrönt, blandadt med gult af alla slag, stundom bortdöende ända i grått, stundom flammande i höjden af brandgulhet, nära rödt och purpur. Du svarar med sorg, att du ser en bild af förgängelsen. Förgängelsen? Du känner då icke den ljufva himmel, som ligger i det att förgås på jorden? Pulsarne stanna till frid, ögat klarnar ännu en gång, och slocknar – för att evigt tändas. Milda, glada, vackra förgängelse! älskvärda höst!
"Är icke hösten skön" ur Songes, C.J.L Almqvist.



Utsikt från vår fikaplats.


En liten sothöna. Man fick dock inte mata fåglarna med bröd, för då dog fiskarna i sjön. Vet inte hur det hängde ihop riktigt, men det var säkert i sin ordning.

Kort kommentar från sjuksängen

Väntar på rätt tillfälle, ibland iklädd vitkål, 0,39€/kg.

Ins Grab

På kvällskvisten efter en tröttande dag, för mycket trafik, för många bisatser. Trots ett vigt kryssande mellan bilar och fotgängare, trots en nonchalant fallenhet att förstå grammatiska strukturer - trots detta faller jag mellan stolarna, sprattlar mer hjälplöst än vanligt. Accepterar numera att mitt sinne fungerar på detta sätt, att känslan av att ligga i graven är en relativt övergående historia. Om jag kunde uttrycka det på tyska skulle jag givetvis göra det, om jag kunde uttrycka det på mitt eget modersmål skulle jag givetvis göra det.

Protestturism

Detta skulle kunna vara ett försök att bibehålla sin värdighet. Men det är det inte.

Fönstertittarens moraliska schack matt

Ny belägenhet som innergårdsboende. Jag kan inte längre slå ifrån mig det faktum att jag agerar intittande runkgubbe och uttittande eskapist i en och samma person.

Hauptstadt

Har rest från hemlandet, men befinner mig fortfarande innanför gränserna för den germanska språkstammen. Hursomhelst tänker jag inte ägna mig åt några jämförelser, varken på det ena eller det andra planet - i alla fall inte idag. Istället bjuder jag på ett litet visuellt konglomerat.


Südsternkyrkan något kvarter bort.


På spatsertur. Kyrkogården vid Südstern.


Döden är lika anonym som vanligt. Bara på olika sätt.


Fis-t/k.


Apelsinansiktet på Mittenwalderstrasse.

Rullstolens semiotik: dåtidens passiva versus samtidens driftiga individ

Svenska krusbär

Befinner mig sedan några dagar tillbaka i Degerfors, hos en mormor och en morfar i en prunkande trädgård. Så blir jag matad med plommon, äpplen, krusbär, vinbär, bondbönor, vaxbönor, tomater, svampar å gurkor tills ögonen går i kors och det kan ju vara ganska gemytligt emellanåt. Läser självbiografier. Sun Axelssons Drömmen om ett liv och Peter Weiss Diagnos (en underlig översättning från tyskans Abschied von den Eltern). Orkar ej, ämnar ej fundera över den tröttsamma "jagkonstruktionen", men väl över temperamentet i föräldraskildringarna.

Roar mig med att notera de metafortyngda nyhetsrapporteringarna om Börsfallet. Rena rama Swedenborg.


Morsning! / Jagkonstruktionen

Den biografiska resan

I väntan på sin egen biografi kan man alltid besöka andras, exempelvis Stagnelius. Man kan också få en självbiografisk överdos mellan klockan 13-15 på P1, om man nu finner det för gott.

Han kan ikke vide det, fordi jeg aldrig viser mig frem.

Har namn efter det defekta släktledet. Nu ligger väl inte arvsynden i tilltalet, men detta slår mig som ett ödeshugg på tåget, fredag eftermiddag, från Svedala. Uppskattar det monotona resandet, trots att jag ständigt förbannar det, i en trist och likaledes monoton ton. Visst påminner allt om brott som begåtts och då menar jag inte handlingar utanför lagen. Knäcken på det drivande spöet, knäcken på förståndsbenet, sinnesbrottet.

Dra mig baklänges på en liten vagn

Samtiden. Det enda. Den enda horisonten. Utgångspunkten i den förmenta tolkningsprocessen, där vi av någon form av nödvändighet, kalla den medfödd, skapar oss föreställningar om Utanföret, kalla det verklighet. Ingen idé att vara högtravande.

Påven har börjat twittra. Vad skulle Augustinus ha sagt. Jag vet inte och det är samtiden som gäckar. Ecce homo. Ecce vad som helst. Ecce akvariefisken och valfångsten.

Undfägnadens påföljd hos Ivar Arosenius.

Mattoide

Berättar en olyckas vänskapshand, men behöver inte biennaler. Subjektslösheten manifesterar sig på ytplanet, i bakhuvudets virvel - men annars, människan står lika sprängfylld som förut, på första position.

Christian Wåhlin

"I sina predikningar talade han gärna om de källor till materiellt välbefinnande, som naturen erbjuder, och var själf riksbekant för sin oerhörda aptit, hvilken medförde sömnsjuka." (Ur Svenskt biografiskt handlexikon, 1906)

Ganska ofta finner jag kommentarer överflödiga. Jag tänker: nu undviker jag kommentar. Kommentaren är för den sociala linslusen. Så nu undviker jag kommentar, men skriftspråket gör inte missionen någon rätta.

Tadmur och Baalbeks ruiner

Tidig morgon i det syriska ökenlandskapet. Verner von Heidenstam skriver, utifrån sin uppblåsta föreställning om Österlandets utslockande, att "vid åsynen av en sådan fornlämning glömmer man inte blott sig själv och sin samtids små lokaliserade frågor, utan man avskuddar så mycket annat småaktigt och betydelselöst varmed man betungat sitt sinne. Man tycker sig stå på ett högt berg och se hela mänskligheten tåga förbi i en liten överskådlig grupp med nakna grottinvånare i spetsen och ett par engelska vetenskapsmän i slutet." Läser detta månader efter hemkommandet och tror att denna känsla var min en gång. Jag skall inte svara för minnets otillförlitlighet eller för historiens alla kulturnarcissismer - det har så många andra gjort före mig och jag lider brist på kunskap bortom min egen upplevelse.
Jag minns dock att M och jag var utmattade och bestörta, att vi druckit starkt sockrat te och blivit lurade på pengar, att bådas våras omhuldade och sömngångaraktiga introversioner fått häftiga törnar. Tankarna cirkulerade i vida svep runt Digerdöden och jag minns inte om vi kysste varandra, men jag tror det.

Om det som skulle blivit "om".

Skulle skriva om Småland och hade rubriken "Tankefragment, i ordets rätta bemärkelse", men kom ingenvart ändå. Evigt lycklig vare den som inte har en avskuren länk mellan tanken och ordet. Det enda jag förmår är att betrakta tanken utifrån. Hjärnan påminner om min föreställning om den akademiska texten: inledningsvis skall jag redogöra för folklivsskildringen och hur det organiska förloppet, det eviga och glömskan använts som symbol för Smålands inland; i efterföljande avsnitt skall tystnaden behandlas. Ett hemvändande utan större åthävor. Tåg genom de djupa skogarna och sedan buss längs sydöstra kustremsan till ett Småland som aldrig riktigt skrivits. Vilka symboler och vilka ord som finns kvar av denna plats vet jag inte. Varje gång tror jag mig kunna bemäktiga den inre exil som jag så länge odlade här. Kanske borde jag lämna förståelsen åt dem som inte ägnat halva sitt liv åt att avskärma sig.
Det blir återigen tyst.

Den halstarrige mystikern.

"Tha brytin them wt! Eller ska iak bryta them wt." Oc genast togh hon en storan sten oc slo swa til, thet alla tænderna fiøllo honom nidher i halsin.












Möter samband som liknar konjunktioner och ser dem hos kastanjens klibbiga foster, men inte hos de höjda ögonbrynen. Så blir jag ock kallad populist, grovkornigt, lapsus!, mina passiveringar följer ju plattyskt mönster.

Man bör akta tungan. Dä där köttstycki som ligger ok slarfwar i munn.

Någonstans tar formen plats; synapserna manifesterar sig i ölbröl eller svanesång, anletet utsätts för vårsolens lama strålar och spricker upp. Vad det nu än kallas, understryks med kissnödiga optimismer, ekelöfska suckar, förnumstiga ansiktsminer. Väntar så på någonting annat, ett pronomen som uppstår ur intet.

pågramfööklaring

Där jag kommer från talar man sällan om det oundvikliga preludiet. Man brukar inte tala om prologen och detta är heller ingen prolog. Tjatet är blott och bart en motbild, en obenägen åsna, trots allt fortfarande ett djur.