Dagens folkbildning: at trädha

Antideutsche-rörelsen

Att det samhälleliga aldrig är en fråga om logik torde inte vara ett särskilt radikalt påstående. Ändå blir man ibland förstummad över faktum.

Tjetjenien på Nollendorfplatz

Under rasten dricker jag kaffe med Alexander, en rysk man som brukar ramla in till undervisningen en gång av tio ungefär. Om man räknar högt. Han förefaller vilja anförtro sig och berättar om sina problem med polisen i Moskva. "Jag har slagit två kaukaser", berättar han, "jag kunde inte vara kvar i Moskva". Språkförbistringar till trots kan jag uttyda att han inte just bara har slagit, utan mer spöat upp, i juridiskt tungomål misshandlat. "Tjetjener?", frågar jag. "Ja, tjetjener. Primitiva människor", förtydligar han.
Därefter övergår han till att tala om afghanskt hasch och vi har trevligt tillsammans, av någon obestämd anledning. "Tur att han inte vet att jag är tjetjen", tänker jag, uppenbart förljuget, men i alla fall.

Den sorgsnaste skatan i norra Europa

Vi lever i bildens tidsålder. Den löpande texten löper inte längre, den kombineras, befinner sig än här, än där. Ögat måste lyda, precis som förut.