Tadmur och Baalbeks ruiner

Tidig morgon i det syriska ökenlandskapet. Verner von Heidenstam skriver, utifrån sin uppblåsta föreställning om Österlandets utslockande, att "vid åsynen av en sådan fornlämning glömmer man inte blott sig själv och sin samtids små lokaliserade frågor, utan man avskuddar så mycket annat småaktigt och betydelselöst varmed man betungat sitt sinne. Man tycker sig stå på ett högt berg och se hela mänskligheten tåga förbi i en liten överskådlig grupp med nakna grottinvånare i spetsen och ett par engelska vetenskapsmän i slutet." Läser detta månader efter hemkommandet och tror att denna känsla var min en gång. Jag skall inte svara för minnets otillförlitlighet eller för historiens alla kulturnarcissismer - det har så många andra gjort före mig och jag lider brist på kunskap bortom min egen upplevelse.
Jag minns dock att M och jag var utmattade och bestörta, att vi druckit starkt sockrat te och blivit lurade på pengar, att bådas våras omhuldade och sömngångaraktiga introversioner fått häftiga törnar. Tankarna cirkulerade i vida svep runt Digerdöden och jag minns inte om vi kysste varandra, men jag tror det.

Om det som skulle blivit "om".

Skulle skriva om Småland och hade rubriken "Tankefragment, i ordets rätta bemärkelse", men kom ingenvart ändå. Evigt lycklig vare den som inte har en avskuren länk mellan tanken och ordet. Det enda jag förmår är att betrakta tanken utifrån. Hjärnan påminner om min föreställning om den akademiska texten: inledningsvis skall jag redogöra för folklivsskildringen och hur det organiska förloppet, det eviga och glömskan använts som symbol för Smålands inland; i efterföljande avsnitt skall tystnaden behandlas. Ett hemvändande utan större åthävor. Tåg genom de djupa skogarna och sedan buss längs sydöstra kustremsan till ett Småland som aldrig riktigt skrivits. Vilka symboler och vilka ord som finns kvar av denna plats vet jag inte. Varje gång tror jag mig kunna bemäktiga den inre exil som jag så länge odlade här. Kanske borde jag lämna förståelsen åt dem som inte ägnat halva sitt liv åt att avskärma sig.
Det blir återigen tyst.

Den halstarrige mystikern.

"Tha brytin them wt! Eller ska iak bryta them wt." Oc genast togh hon en storan sten oc slo swa til, thet alla tænderna fiøllo honom nidher i halsin.












Möter samband som liknar konjunktioner och ser dem hos kastanjens klibbiga foster, men inte hos de höjda ögonbrynen. Så blir jag ock kallad populist, grovkornigt, lapsus!, mina passiveringar följer ju plattyskt mönster.

Man bör akta tungan. Dä där köttstycki som ligger ok slarfwar i munn.

Någonstans tar formen plats; synapserna manifesterar sig i ölbröl eller svanesång, anletet utsätts för vårsolens lama strålar och spricker upp. Vad det nu än kallas, understryks med kissnödiga optimismer, ekelöfska suckar, förnumstiga ansiktsminer. Väntar så på någonting annat, ett pronomen som uppstår ur intet.