Återkomst, nedkomst

Jag kommer nog inte återuppta något slags bloggskrivande. Mina internetvanor är så sporadiska och jag har så svårt att värja mig mot det privata. Men nog kan begivenheten komma över mig och slå ner i detta paradis av syrener och klorofyll. Mycket lite händer, men ingen sjunger någon jävla långsamhetens lov för det och det är jag djupt tacksam över. Människor i allmänhet verkar ha så stort behov av att "intellektualisera" gränser, nu allra senast dessa mellan stad och land. Och samma visa upprepas intill salighetens dagar. Ett tredje kunde man också tänka sig - men vad?

Känner mig lite som en fastfrusen hotellvaktmästare som varit besatt av andar: nollställd och lite besviken på att vädret är så dåligt. 

 

"JÄTTE"

Minns hur det var att köpa "JÄTTE" SUR på vattenpalatset i Mönsterås. Hur karamellerna kletade ihop i den varma fuktiga miljön, hur man ändå plockade dem ur påsen med sina giriga barnafingrar. Hur gomen frättes, hur det räfflade tandköttet bakom framtänderna där ljudet "L" pressas fram, sveddes av.

När jag tittar på förpackningen efter en alldeles berättigad googling rinner fortfarande salivet till. Känner mig dock, med den tilltagande bedömningsförmåga stigande ålder medför, tveksam inför jättens kropp. Att han har en dörr (med smidda gångjärn) mellan benen, vilka också får fungera som väggar till någonting som ser ut som ett utedass.

 Betrakten sparfwarna. Deras plastiska konstruktion.

Die einzige Passion meines Lebens war die Angst

Så här kan det också se ut. Berlin, november 2012.

Studierna tar upp 90% av min vakna tid. Studierna: det som aldrig kan bli ett "frivilligt" koncept, hur mycket jag än försöker, det varma rummet av identifikation och samförstånd. Alla rumsliga omflyttningar, stamningar, sorger och så hur man hårdnar inombords, förvandlas till något drag- och tryckfast, blir pragmatisk och ger sig fan på. Å, så många gånger jag gett mig "fan på", att jag börjar tröttna, börjar tröttna på att vara ett barn, att behöva slå pannan i verkligheten, i kaklet gång på gång på gång. Blodet koagulerar i mig. Någon inuti slutar vara rädd, för faran är så uppenbar, så ständigt närvarande att jag kan sova i dess knä. Jag känner ingen prestige, behöver inte bevisa någonting.

Om Gud vill. Om vad som helst vill, kalla det slumpen.

Domestic scene – what's missing here?

Katten får människoansikte. På det vackra tegelhuset mittemot har en takpanna spruckit. Det regnar nog in, tänker jag. Tvättmaskin och tystnad. Ibland mat också.

Skabben dör i brist på räv

Jag anländer till Lund i ösregn, minns andra regnväder, i andra förvirringstillstånd. En ödesdiger känsla stryker runt knuten vid Sankt Petri kyrkogata, får vittring vid Clemenstorget och störtar över mig där jag står i kön på ICA Malmborgs och suger på underläppen, ett symptom på vansinne, vanitas, vad man än väljer att kalla det.
Ett kort samtal och så återigen in i den välbekanta puppan på Kastanjegatan, med en sorg i kroppen vilken inte är att ta miste på. "Och skabbens ägg öppnar sig / och de gläds en stund åt sitt nyvaknande / så som allt levande gör / i det brinnande såret har de / sitt goda bo."