Sommaren stundar och så också ett längre uppehåll på svensk mark innan höstens utmaningar tar vid. Att byta vistelseort väcker så gott som alltid en motstridig strävan i mig att knyta ihop säcken, sammanfatta, betrakta lärdomar och misslyckanden. Jag vet inte om det är jag som är en ovanligt anal personlighet, men det är någonting med flyttningar i det fysiska rummet som uppmuntrar denna aktivitet: betraktandet av sitt liv i behändiga moduler med en tydlig början och ett tydligt slut.

En lärdom: att aldrig mer besöka en gudstjänst i en evangelisk frikyrka. Efter denna skräckupplevelse av tjugo minuters lovsång av Jesus, dansande, gråtande församlingsmedlemmar och en hysterisk präst, vars enda budskap tycktes vara "HA KUL! JESUS LOVES YOU!" är jag för evigt bränd, korsfäst, död, begraven (levande). Inget ont om frikyrkor. Det är uppenbarligen ytterst nöjsamt att vara frikyrklig i dagens Tyskland, såvida man har glädjen att åtnjuta en total avsaknad av omdöme. Inget ont om omdömeslösa människor.

Det var väl det. Inte vidare karaktärsdanande.