Die einzige Passion meines Lebens war die Angst

Så här kan det också se ut. Berlin, november 2012.

Studierna tar upp 90% av min vakna tid. Studierna: det som aldrig kan bli ett "frivilligt" koncept, hur mycket jag än försöker, det varma rummet av identifikation och samförstånd. Alla rumsliga omflyttningar, stamningar, sorger och så hur man hårdnar inombords, förvandlas till något drag- och tryckfast, blir pragmatisk och ger sig fan på. Å, så många gånger jag gett mig "fan på", att jag börjar tröttna, börjar tröttna på att vara ett barn, att behöva slå pannan i verkligheten, i kaklet gång på gång på gång. Blodet koagulerar i mig. Någon inuti slutar vara rädd, för faran är så uppenbar, så ständigt närvarande att jag kan sova i dess knä. Jag känner ingen prestige, behöver inte bevisa någonting.

Om Gud vill. Om vad som helst vill, kalla det slumpen.

Domestic scene – what's missing here?

Katten får människoansikte. På det vackra tegelhuset mittemot har en takpanna spruckit. Det regnar nog in, tänker jag. Tvättmaskin och tystnad. Ibland mat också.

Skabben dör i brist på räv

Jag anländer till Lund i ösregn, minns andra regnväder, i andra förvirringstillstånd. En ödesdiger känsla stryker runt knuten vid Sankt Petri kyrkogata, får vittring vid Clemenstorget och störtar över mig där jag står i kön på ICA Malmborgs och suger på underläppen, ett symptom på vansinne, vanitas, vad man än väljer att kalla det.
Ett kort samtal och så återigen in i den välbekanta puppan på Kastanjegatan, med en sorg i kroppen vilken inte är att ta miste på. "Och skabbens ägg öppnar sig / och de gläds en stund åt sitt nyvaknande / så som allt levande gör / i det brinnande såret har de / sitt goda bo."

Partybroms

Sedan min farmors dödsbo delats mellan min far och farbror kom en sk."handsekreterare" från 1900 i familjens ägo. Denna rara lilla bok innehåller färdigskriva brev och formulär rörande såväl privata angelägenheter som myndighetskontakter: "bref som innehålla förebråelser och varningar", "fullmakter" "kontrakter", "stämningsansökningar angående falska beskyllningar" och "kärleks- och friarebrev". Det är tänkbart att boken var ett resultat av seklets demokratiseringsprocess, där även människor utan vidare erfarenhet av skrivandets verksamhet skulle kunna nyttja ett "högre" språk, i alla fall i mer officiella sammanhang. Hur många gånger brevet "Varning till en syster, för romanläsning" kopierats och skickats till en stackars bokmal förblir däremot oklart.

...du övferlämnar dig alldeles för mycket åt romanläsning. Jag måste allvarsamt varna dig därför, och skall försöka framställa skadligheten af en sådan ohejdad läsning att ditt sunda förnuft bör inse den. 

Att just denna skrift är den femtonde utökade upplagan skvallrar om att den inte enbart är ett parentetiskt kuriosa i historien, utan faktiskt använts. Mitt favoritbrev, som jag personligen skulle tänka mig att använda, är den vänligt avtackande ursäkten för att man råkar vara en partypooper — "Ursäktsbiljett för uteblifvande från ett aftonsällskap":

En opasslighet har öfverfallit mig och gjort mig, om icke sängliggande, dock så kraftlös, att jag icke tror mig utan fara kunna lämna mina rum, och hvarigenom jag i alla fall skulle blifva en opassande gäst bland ett gladt sällskap. I det jag frambär min tacksägelse för Tit. godhet att ihågkomma mig, torde jag därföre på samma gång få be Tit. benäget ursäkta, att jag för den mellankomna opassligheten icke kan njuta af det nöje, som Tit. vänskapsfulla bjudning ämnat mig.

Får jag lämna några blommor - en monstera, i din vård och du må ej varda ledsen

Vem är den mystiske mannen? Jag har försökt att få honom att sluta, men när vi ska åka U-Bahn måste han prompt ha med sig monsteran. Inte mig emot egentligen.

Bokångest

En tendens av materialistisk art som gör sig påmind vid flyttar är M:s och min bibliofila böjelse. Man skulle lätt kunna tro att ett rörligt leverne är synonymt med "allt jag äger får plats i min resväska", men nej. Våra böcker förökar sig som, exempelvis, råttor. I ett inledande skede är det bara en, ett kort ögonblick två, sedan är resten historia. Bara "das deutsche Universalwörterbuch" (DUDEN) väger 2,58 kg och den bokväska som skall dumpas av hos närmast sörjande här i Berlin har uppskattningsvis en vikt på 40+ kg.

Detta kan tyckas relativt oskyldigt, men jag råkar också lida av en strikt matematisk trappångest. Trappångest innebär att i förskott oroa sig över trappors eventuella djävlighet. Att min trappångest är strikt matematisk betyder egentligen bara att jag vet att det är 74 trappsteg från vår bostad ner till markplan, ungefär 60 ner till U-bahn och upp igen, slutligen 52 till G och A:s lägenhet, där böckerna skall bo i sommar.

Sommaren stundar och så också ett längre uppehåll på svensk mark innan höstens utmaningar tar vid. Att byta vistelseort väcker så gott som alltid en motstridig strävan i mig att knyta ihop säcken, sammanfatta, betrakta lärdomar och misslyckanden. Jag vet inte om det är jag som är en ovanligt anal personlighet, men det är någonting med flyttningar i det fysiska rummet som uppmuntrar denna aktivitet: betraktandet av sitt liv i behändiga moduler med en tydlig början och ett tydligt slut.

En lärdom: att aldrig mer besöka en gudstjänst i en evangelisk frikyrka. Efter denna skräckupplevelse av tjugo minuters lovsång av Jesus, dansande, gråtande församlingsmedlemmar och en hysterisk präst, vars enda budskap tycktes vara "HA KUL! JESUS LOVES YOU!" är jag för evigt bränd, korsfäst, död, begraven (levande). Inget ont om frikyrkor. Det är uppenbarligen ytterst nöjsamt att vara frikyrklig i dagens Tyskland, såvida man har glädjen att åtnjuta en total avsaknad av omdöme. Inget ont om omdömeslösa människor.

Det var väl det. Inte vidare karaktärsdanande.

Vetenskapen söka må förklara, då jag själv står kärleksfullt försagd

Korta joggingturer i Hasenheide. Våren spricker upp, doftar bekant av sinnesrörelse, hjärtat pumpar uppenbarligen fortfarande, lilla rödhake! i snåren prasslar koltrastarna, de (misstänkt) muterade, groteskt stora ekorrarna, vem vet vad de gör. Duvorna kärlekskuttrar och bajsar på vår balkong. Jag skäller på dem, halvhjärtat, förbannade duvskrällen.

Och så denna eviga eld – i baken. Man saknar folk. Man saknar sitt förstånd. När allt kommer omkring!

Och så var det med den saken.

Friskt vågat, bjälken i bakhuvudet, som flickan sa

1.0 Pillar med ansökningar till universitetet och hoppas egentligen på att allting ska lösa sig av sig självt, att uttrycket "det är tanken som räknas" någon gång skall få en praktisk betydelse. Nå, att klara sig igenom den tyska byråkratin är väl också ett tecken på färdighet.

2.0 Drabbas av existentiella grubblerier och kan inte slutföra inlägget. I alla fall inte vitsigt.

Ämen håll truten

Du hoppas att du ska tjäna mer pengar, men det begriper man ju hur det blir med den saken

Tidsfördriv

TV-historiker får smaka stortå.

Främling! Vad döljer du för mig?

Läser E.T.A Hoffmanns "Der Sandmann" som jag fick av M i födelsedagspresent och utökar min tyskvokabulär med "hämish" (illvillig), "Unhold" (ondskefull varelse), "Spuk" (spökeri), "Gespenst" (vålnad), "Entsetzen" (fasa) och "Aberwitz" (vanvett) etc. etc. Beskriver ganska väl min återkommande känsla inför det tyska språket, som har vederfarits mig, likt en Gespenst.

Art of speaking in sausages

Sausages, sausages, price pressure sausages, smoked sausages, liver sausage, white sausage pieces to stop the mouth, take in the paw. Seasoned swimming sausages, vacuum-packed sausages ice, rainbow colors, hearty sausages, brown short sausages, well pleased, plastic surgery sausage in the breasts, inside the gut, grinding sausage, accompanied sausages waving the national days or festivals, aunt medicine sausage, debilitating sausage creeping under the skin.

"Konsten att tala i korvar", nu på engelska.
Övers. Google Translate

En indikation på att man ligger i startgroparna för att erhålla ett Nobelpris i litteratur är just detta att vara översatt till flera språk. Känner att jag är på gång nu.

Vidare in i framtiden

Råkar ha noll (0) allvarliga problem för tillfället, men säg det inte till någon. Jag har borgerligt småtrevligt och skäms över det, försöker tänka onda tankar samt på död och förgängelse för att återvända till den sunda pessimismens välbekanta landskap. "Tag ifrån mig allt – bara inte mitt svårmod!", som Kierkegaard...utropade.