Det mondäna livet II

Internationellt i Eksjö, sommaren 2011.

Det mondäna livet

Det mest moderna som finns förefaller vara omodernitet. Förstår inte hur det hänger ihop.

Eller, jag har väl mina förbittrade aningar. Dessa har förövrigt inte alls att göra med språkets förfelade polariteter, som är så gäspande omodernt tankegods. Eller modernt.

Temadag fyra nätter före jul

Detta är inte en självbekännelse, detta är bara en utgångspunkt.

Människor jag räds: sådana som utstrålar en total avsaknad av social ångest och borrar in denna avsaknad som en ett ljuster rakt i pannan på sina medmänniskor. Jag darrar som ett asplöv, rycker som en blödande abborre, men kan inte fly.


"Kul å träffas!"

Infinitiv, Josef Brodsky

[...]
Öar är skoningslösa fiender till
alla tempus utom presens. Och ett skeppsvrak är inget annat än en flykt från grammatiken
in i rena kausaliteten. Se vad ett liv utan speglar gör
med pronomina, för att inte tala om anletsdragen!
Kanske hamnade också dina förfäder
på den här underbara stranden på ungefär samma sätt
som jag. Härav din inställning till mig. I dina ögon är jag
hur som helst en ö inom en ö. Och genom att iaktta varenda steg jag tar,
vet du dessutom att jag inte hyser någon längtan efter perfekt particip eller progressiva verbformer
– åtminstone inte mer än jag längtar efter ditt futurum
exaktum djupt i någon fuktig grotta
dekorerad med havstång och fjädrar.
[...]

En äkta moskovit

Drinkar och rökkrog med tidigare nämnda ryss, eller, som han föredrar att kalla sig, москал ("moskal"). "Jag är en äkta Moskvabo", säger han. Vad nu det vill betyda. Flickvännen är tillstädes. Hon röker tunna cigaretter, är vänlig, men uttråkad, rycker på axlarna, grimaserar åt sin sladdrande patriark när han berättar att de ska ha tio barn tillsammans och bo i Vitryssland. "Där får man stryk om man är bög", berättar han och förefaller mysa över detta faktum.
Senare på kvällen, flickvännens ögon går en aning i kors, hon lutar sig intill mig. "Det kommer aldrig att bli vi två", delger hon mig, syftande på sitt sällskap. "Han är en primitiv människa".

Karavaner

Det är obeskrivligt skönt, på ett tvetydigt sätt, att befinna sig på en plats där man sällan blir igenkänd eller känner igen. Att slippa ta del av konstellationer eller ännu troligare flyta utanför dem, att slippa tas för en "fri själ", slippa slå ifrån sig. I dessa dagar kan kan jag tillåta mina idéer skruvas fast i skruvstäd, om jag så vill, de skall inte under några omständigheter visas upp, de skall inte föra mig närmare någonting. När allt kommer omkring är vi alla oförbätterliga, men det behöver jag inte nämna för någon. Ville jag nämna det skulle jag ändå inte förmå.