Korta joggingturer i Hasenheide. Våren spricker upp, doftar bekant av sinnesrörelse, hjärtat pumpar uppenbarligen fortfarande, lilla rödhake! i snåren prasslar koltrastarna, de (misstänkt) muterade, groteskt stora ekorrarna, vem vet vad de gör. Duvorna kärlekskuttrar och bajsar på vår balkong. Jag skäller på dem, halvhjärtat, förbannade duvskrällen.
Och så denna eviga eld – i baken. Man saknar folk. Man saknar sitt förstånd. När allt kommer omkring!
Och så var det med den saken.
