 |
| Så här kan det också se ut. Berlin, november 2012. |
Studierna tar upp 90% av min vakna tid. Studierna: det som aldrig kan bli ett "frivilligt" koncept, hur mycket jag än försöker, det varma rummet av identifikation och samförstånd. Alla rumsliga omflyttningar, stamningar, sorger och så hur man hårdnar inombords, förvandlas till något drag- och tryckfast, blir pragmatisk och ger sig fan på. Å, så många gånger jag gett mig "fan på", att jag börjar tröttna, börjar tröttna på att vara ett barn, att behöva slå pannan i verkligheten, i kaklet gång på gång på gång. Blodet koagulerar i mig. Någon inuti slutar vara rädd, för faran är så uppenbar, så ständigt närvarande att jag kan sova i dess knä. Jag känner ingen prestige, behöver inte bevisa någonting.
Om Gud vill. Om vad som helst vill, kalla det slumpen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar